Idag som så många andra dagar kom det över mig igen. Det blir så när jag får för mycket "dö" tid.

Det är över ett år sedan jag satt vid ditt köksbord. Du hade precis fått diagnosen efter en lång tids kämpande. Jag grät och du sa "nu vill jag inte se några sura miner för än ger jag inte upp!!" Men ärligt talat så tror jag att du visste att du inte skulle klara dig.

Det är över ett år sedan jag låg i sängen, men jag kunde inte somna. I efterhand så känns det som att det var meningen, jag hade inte haft några problem alls med att somna innan. Klockan var runt ett när du ringde och sa: "Catrine, jag mår inte bra. Det känns konstigt.... Jag tror jag håller på att dö."

Det är över ett år sedan som läkaren sa att du inte kommer att få fler cellgiftsbehandlingar. Jag visste allvarligt talat inte att det var så omfattande som det faktiskt var. För det sa du aldrig.

Det är över ett år sedan som jag satt med ditt huvud i mitt knä i nästan en natt. Du kunde inte ligga ner längre stunder, det blev för jobbigt. Av och till slet du ut syrgasen ur näsan, som jag bestämt satte tillbaka.

Det är över ett år sedan vi fick ett glatt samtal där du lät någorlunda pigg och hade till och med klätt på dig och ätit kebabtallrik! Det hade inte gått att prata med dig sen du ringde den där natten så vi fick en gnutta hopp. Men sen kom natten.....

Det är över ett år sedan som vi vaknade av att Åsa stod vid våran sängkant och sa att "Lasse har gått bort".

Allt detta hände för mer än ett år sedan men ändå så kommer jag ihåg det som om det var igår.

Det är så orättvist.

I början var jag ofta arg på dig. Hur kunde du bara lämna oss? Nu för tiden är jag bara arg ibland. Mest ledsen. Och ibland är tanken på att du aldrig mer kommer vara med oss så fruktansvärt frustrerande.
Jag gråter ibland när jag är ensam. Inte annars. Och jag vet inte varför. Kan det vara att det känns fel? För du var ju inte MIN pappa. Men ändå är det lite den platsen du har i mitt hjärta. Vi hade en speciell kontakt du och jag.
Det var ju den sommaren. Förra sommaren som du pratade om att vi skulle sitta i lekparken och dricka kaffe hela dagarna, och leka med Alice.
Jag är glad att vi träffades så gott som varje dag när Alice var liten, innan du försvann.
Jag skulle kunna fortsätta skriva flera sidor med det får räcka för den här gången.
Det här inlägget är till dig Lasse.
Jag älskar dig och saknar dig så det gör ont.